warning snapchat youtube instagram facebook tune

Att förlora en familjemedlem

Amalia Di Mario

Att förlora en familjemedlem

Kan man någonsin bli hel?

Det är med sorg i mitt hjärta att behöva berätta att vi har fått låta vår kära och lilla Mango vandra vidare. Det är nog bland det jobbigaste jag någonsin har fått vara med om. 

Våra hästar och djur i allmänhet tillför så mycket glädje och kärlek i vårt liv men man glömmer också att med ett djur kommer dessvärre sorg, förr eller senare. Vi får låna dem en så kort tid och ibland kan man glömma bort det i vardagen. Jag vill att man ska i sin vardag slå en liten tanke på att vi ska ta vara på varje sekund med våra djur för som sagt, vi får bara låna dem en kort stund.

När du vaknar upp och har en dålig dag som sedan kanske slutar med ett ridpass som du kanske inte är så nöjd med, ha i tanken att i det stora hela gör det inget. Du får spendera tid med din häst och det är något vi ska värdera högre än hur själva ”passet” går.

I detta fall så var inte Mango min häst utan min sons bästa vän och trogna ponny. Den första ponnyn han har haft och som han dessutom har spenderat sina första levnadsår med.

Mango har lärt min son att respektera djur och dessutom har han lärt honom att behöva tänka på någon annan än sig själv. Detta är för mig kan vara bland det viktigaste i ett barns uppväxt. Det är just det som gör att ridning och hästar är en så bra kombination i ett barns uppfostran. Att lära sig att kunna sätta någon annan först och ta ansvar. Ridningen är enbart en belöning efter mycket jobb innan. 

Många har undrat på sociala medier varför vi har fått ta bort Mango och jag tänker ta den förklaringen här. Till och börja med så ska man veta att Mango har haft problematik med sina framben så långt vi och föregående familj kan minnas. Vi och föregående ägare är också de enda som har haft Mango i sitt liv, så man kan säga att ingen känner honom bättre än alla vi.

Mango har haft fång flertal gånger i sitt liv, vilket är väldigt vanligt på en ”shettis”. Det han också har haft ständigt är eksem. Så sommaren har det sett ut så att han har fått ha en betesreduserare på sig och eksemtäcke på sig. Detta är egentligen inget problem mer än just fången.

Mango har även haft problem med sina hovar då han har ömmat en del (detta enligt veterinären en följd av fång) . Det löste vi på så sätt att vi hade honom specialskodd med sulor, silikon och allt ni kan tänka er. Daglig motion var ett måste och ja, vi har verkligen gjort allt.

Med tiden blev det mer problematik med att gå (man ska komma ihåg att han var 18 år) och till slut efter många veterinär besök och rådgivning av hovslagare fick vi informationen och rekommendationen att prova metakam. Det gav ingen effekt och det var svårt för honom att gå till hagen och han orkade inte på slutet att promenera fram i boxen till sin mat. Detta var inte likt honom.. För tro mig. Han hade hoppat över en flod för mat. 

För oss var det så viktigt att han fick gå med sina vänner i sin vanliga hage när han blev sämre att vi till och med körde upp honom med transport till hagen, så han skulle slippa gå. Allt detta gjorde vi för honom när beslutet var taget.. När vi insåg att han kommer inte bli bra och att vi måste försöka underlätta så mycket vi kan och dessutom försöka ge honom en bra sista tid. Det är inget bra slut att stå i en sjukhage ensam och isolerad, inte i detta fallet iaf. Är det något vi människor är bra på så måste det vara att lösa problem. Kan vi inte bära dig, ja, då kör vi dig.

Veterinären sa efter sista besöket att vi har gjort allt och lite till. Vi fick även höra att vi gjort mer än vad många andra hade gjort för ”bara” en shettis, men för oss var han lika mycket värd som alla våra hästar och djur. De är trots allt en familjemedlem. När man köper en häst så köper man dem och tar ansvar för dem i vått och torrt. Det är lite som ett giftemål.

Då vi enbart har haft tävlingshästar ( som vi dessutom har haft turen med att de aldrig har varit skadade) och som säljs innan de blir för gamla så innebär det att detta var första gången för oss att ta bort en häst och det är bland det värsta jag någonsin har varit med om. Själva processen gick väldigt ”fint” till men det är just tanken att ta det beslutet att avsluta ett liv som jag har svårt att greppa.

Det man trots att det är jobbigt får komma ihåg är att man inte får vara egoistisk och ett djur ska aldrig behöva lida pga en människas ego. Det som var otroligt viktigt för oss var just att veta att vi gjort allt i vår makt och lite till för att försöka ”reparera” och hjälpa honom, sen är var det upp till veterinären att ta beslutet. 

Jag tror aldrig att man blir hel efter en sån här sak utan man får försöka leva vidare trots att det är mycket smärtsamt. 

Från oss till dig Mango:

Tack för allt du gett oss och framför allt Leo. Du kommer aldrig bli glömd och vi är så evigt tacksamma för att just vi fick träffa dig och ha dig i vårt liv. Nu får du äta hur mycket gräs du vill, aldrig ha ont och inte ha några begränsningar. Nu när du väl är där uppe så ta hand om Leos farfar och farmor, jag vet att de kommer älska dig precis lika mycket som vi gör. Jag vill att du ska veta att det är otroligt tomt i stallet utan dig och vi saknar att höra ditt personliga gnägg varje gång du såg oss. Ingen häst har någonsin pratat så mycket som du & ibland när man promenerar i stallet så brukar vi fortfarande höra ditt gnägg och trots att din lilla box är tom så tror jag att en liten del av dig är kvar där och vakar över oss.

Du är otroligt saknad men kommer aldrig någonsin vara glömd !

Jag har gråtit nästan hela tiden när jag skrivit denna text och har inte heller läst igenom den utan ni får ta den som den är, rakt från hjärtat,säkert felstavad och särskriven. Men det är alldeles för jobbigt att prata och skriva om detta fortfarande så hoppas ni har förstående för det.

Ta vara på varandra och era hästar, man vet aldrig när den tiden kan ta slut. Kram på er !

 

Kommentarer

Vill du blogga på Hästlycka?

Har du en talang för skrift, bild eller video? Älskar du hästar och ridning? Då kanske du är nästa bloggare på Hästlycka!