Dressyrträning och Fotografering
Idag tänkte jag kompensera all tysthet med massa bilder.
Men först skryta om min häst om dagens dressyrträning.
Hon går verkligen från klarhet till klarhet. Allting är, som jag sagt sjuttioelvatusen ggr ca, relativt. Men idag för första gången (ja det är helt sjukt) kunde jag rida delvis utan att behöva jobba fram framåtbjudningen. Hör och häpna! Hon travade HELT av sig själv och dessutom i en fin form och avslappnat steg.
Det låter säkert helt knäppt, men hon bar sig, trampade under sig och lyssnade.
Ibland undrar jag varför i hela fridens namn inte jag börjat träna för Emily tidigare? Men, å andra sidan - vi kanske inte gar varit redo för detta tidigare.
Vi startar varje pass med att Emily rider igenom henne, tar "diskussionerna", som blir färre och färre, och Fjonkan börjar sakteliga förstå att det går faktiskt att aktivera bakkärran utan att det gör ont. Man ser på hela hästen hur hon slappnar av och tar ut steget.
Jag bara sitter och ler när jag ser henne. Förra året tyckte jag att hon var fin men lite kort, speciellt i vänster bak. Men nu är hon bannemig jämn OCH hon länger steget. Jag trillade nästan av bänken.
Det är verkligsen så himla roligt att se. Jag ska försöka leta upp en film från förra sommaren och lägga upp nu/då. Vilken skillnad!
Jag ska inte ljuga, ibland känns det lite som, för att citera Emily, "vilda västern" - magmusklerna och ljumskarna svider. Alltså verkligen svider. Men vad gör det när man får sååå fin respons!
Nu hoppas jag snart kunna ta mig ut och hoppa lite också, komma tillbaka på benen.
Det har varit många bröllopsfotograferingar i år, dessutom jobb, bebis, nu inskolning, vi jobbar om varandra. En ny vardag, ett nytt liv. Men, det kommer väl såsmåningom lite rutiner på även detta.
Min kompis Thilde tog lite härliga bilder på mig och Fjonkan häromdagen: 
