warning snapchat youtube instagram facebook tune

Ett med hästen

Josefin Gebbie

Ett med hästen

Det är så lätt att bli hemmablind när man ser sin häst varje dag, svårt att följa utvecklingen även om man känner det. Men Osteopaten höll med, det blir bättre och bättre.

Alltid så himla häligt när man är på rätt väg och att det fortsätter åt det hållet. Fjonkan har verkligen börjat få mer magmuskler och inte alls lika bukig längre. 
Det är alla dessa backar, up och ner, övergångar skritt/trav i lätt uppför. Mycket övergångar och återigen, backar, backar, backar. 

Det är tacksamt när man har stallet i skogen där det bara är backar. Och jag tror även snön har varit en bra träningshjälp. 
Snön tvingar ju Fjonkan ur sin comfort zone, hon måste lyfta (hon tror fortfarande att det ska vara obehagaligt, eftersom det antagligen varit det under alldeles för lång period i hennes liv) och när hon då lyfter mer, inser hon ju såklart att det inte är obehagligt. 

Helt underbart. 
Nästa vecka är det dags för akupunktur igen. 

Jag pratade ju om att även jag har fått hjälp av osteopaten. Under graviditeten men även innan har kännt mig ganska vobblig i ena varvet när jag rider lätt, när jag byter sittben känns hästen nästan halt. Jag har bara tänkt att det är för att jag är otränad, ringrostig. Men somsagt under graviditeten blev det ännu mer vingligt och även efter. 
Vi ska ju inte prata om traumat att gå igenom en förlossning - men man glömmer lite bort det. 
Så jag fortsatte som vanligt, men såg snart att jag var sne i spegeln på gymmet när jag började på mamma PT pass. 
Jag bokade tid hos osteopaten (man måste vänta minst 3 mån efter förlossning), var där i början på januari första gången. 
Mycket riktigt, jag var sn i bäckenet. Inte ovanligt efter en graviditet och förlossning, han knäckte ryggen på två sätt och nacken. Kände mig väldigt lätt i kroppen efteråt. 

Kom upp till stallet och satt upp. 
Vilken känsla det var - helt plötsligt kom jag ner i sadeln och kom åt med benen. Men jag kopplade inte förrän ett par dagar senare. Det är väl klart att man blir vobblig om man är sne i bäckenet? 
Helt plötsligt kunde jag rida lätt i även det svåra varvet, fortfarande inte lika stark som andra varvet men en heeelt annan känsla. 

Man lägger väldigt mycket fokus på hästen, att den ska vara skadefri och mjuk i båda varven osv, vlket såklart är det allra viktigaste, det är vårt ansvar att den mår bra - men! Vi tänker sällan att vi kan vara orsaken till att hästen är extra stel eller rör sig annorlunda på vissa sätt. Så självklart, men så svårt att koppla på samma sätt. 

Man är ett med hästen - det är ett team work - rakt igenom!

Det är en rätt häftig resa jag och Fjonkan gör tillsammans nu, för vi tränar verkligen ihop. Vi båda behöver bli starkare, vi båda behöver kondition. Vi är på samma nivå och jobbar verkligen ihop nu, vi ska bli starkare än någonsin! 

Kommentarer

Vill du blogga på Hästlycka?

Har du en talang för skrift, bild eller video? Älskar du hästar och ridning? Då kanske du är nästa bloggare på Hästlycka!