Höjdhopp Vs Hästhoppning
Lite knepig jämförelse, men den mentala biten har många likheter.
Jag ber återigen om ursäkt, jag vet inte vad som hänt de senaste veckorna men de har liksom bara försvunnit.
Jag skrev ju tidigare om jämförelsen med höjdhopp och hästhoppning, den mentala biten. Tänkte skriva lite mer om det.
Kan det finnas likheter?
Jag skulle säga, same same but different. Förutom den lilla detaljen att du ska ha ett 650kg tungt djur med dig över ”ribban” är tankegången ganska snarlik. Och förutom att du ska hoppa (förhopningsvis) ca 15 språng med ett 650kg tungt djur istället för att ensam ta sig över en ribba.
Hursomhelst så har jag tidigare varit kontakt med mental träning, under min tid som höjdhoppare.
Det gick bra för mig, jag hade talang och har några SM medaljer och en NM medalj. Superroligt att få representera och prestera för Sverige. Hursomhelst, en dag låste det sig bara för mig. Jag kunde inte hoppa. Det gick inte. Ansatsen stämde, styrkan och spänsten fanns, tekniken, en höjd jag tidigare klarat utan problem. Men det gick inte. Jag bara stannade av i hoppet.
Att gå från tunnelseende och fokus till att bubblan bara sprängs och helt plötsligt ta in allting runtomkring och värsta av allt – hjärnan säger att det inte kommer gå. Man kan beskriva det som en liten ”djävul” som sitter på axeln helt plötsligt och intalar dig att du faktiskt inte kan detta. Varför? Ingen vet – men det går bara inte.
Jag är inte riktigt säker på att dendär filuren på min axel riktigt har försvunnit.
I samband med detta kom jag i kontakt med en mental tränare, coach, som hjälpte mig. Vi jobbade med visualisering och lite åt det meditativa hållet.
Det kan låta flummigt - men det lossnade. Efter ett par gånger så hoppade jag som ingenting igen. Jag rev - men jag var så otroligt glad. Ingen fattade såklart varför - jag rev ju.
Men den käänslan är fakiskt nu när jag tänker tillbaka på det helt fantastisk. Att man, trots rivning, är så otroligt glad och nöjd med sig själv.
När jag tänker efter så har nog det aldrig hänt på hoppbanan tillsammans med häst. Jag vet inte om presen på något sätt blir större på hästryggen eftersom du är ansvarig inte bara för din prestation men även för att ge hästen de bästa förutsättningarna att kunna prestera. Det bli liksom dubbelt upp med press.
Hursomhelst, tillbaka till höjdhoppet, jag hoppade på och det gick bra men sedan tog det stopp. Igen. Och det var i samma veva som jag kände att jag inte ville mer. Jag hade tappat suget.
I och med detta redde jag aldrig ut orsaken till att "bubblan" sprack utan jag bara lämnade det bakom mig. Med detta sagt så är jag otroligt tacksam och glad, stolt över den tiden. Jag ångrar inte att jag slutade - men kan ändå sakna känslan att glida över ribban.
Jag har aldrig tidigare på hästryggen varit osäker när det gäller hinder. Jag har bara styrt och hoppat. Både i terräng och banhoppning. Nu när då denna känslan kom tillbaka känner jag en sådan enorm uppgivenhet. Jaha, då var det kört. Blir ledsen, arg och frustrerad på samma gång. För jag vill så gärna, jag vill såååå gärna komma ut och hoppa. Det är ju vårat år. Efter allt som jag och (mest) Fjonkan gått igenom tillsammans så har jag ju verkligen kännt att det är nu det är vår tur. I år.
Hur ska jag få bort den känslan? Hur ska jag få bort den rösten som säger att jag inte klarar detta, det går inte. Jag VET att det går. Jag kan, Fjonkan kan. Så varför slutar min hjärna fungera när jag närmar mig hindret eller ribban?
Jag måste reda ut detta, en gång för alla.
Någon som har liknande känslor/erfarenheter?