Long time no see

Det var väldigt längesedan jag skrev. Alltså, alldeles för längesedan. 

Jag har nog varit nere i den värsta svackan jag någonsin haft de senaste månaderna. 
Har verkligen saknat motivationen till allt. Vet egentligen inte riktigt vad som har hänt, mer än att det senaste året har inneburit extremt stora förändringar i livet, men också kroppsligt med graviditet etc. En riktigt berg- och dalbana har det varit sedan några månader tillbaka. Jag ville verkligen inte göra någonting. Bara sitta ensam någonstans, vilket jag inte kan göra och inte kommer kunna göra de närmsta 20 åren för att låta brutal. Jag har sovit dåligt och bara varit nere. 
Men jag har varit i kontakt med psykolog och är på bättringsvägen. 

Ett av de första tecknet jag tog på allvar (hur sjukt det än må låta med tanke på allt annat som troligtvis i allra största grad har del i berg- och dalbanan) Men, det var att jag saknade motivation till att rida. Ingen ork, ingen ork eller lust alls. Med detta sagt så handlade det inte om att jag inte ville vara med Fjonkan, utan att jag bara inte orkar med ridningen. Med allting som jag och Fjonkan gått igenom och med alla "tysta" funderingar på vad vi egentligen håller på med och om vad jag har henne till - har jag aldrig någonsin tappat lust eller ork. Men nu tog den slut, helt och hållet. 
Då insåg jag att jag måste ta tag i detta, för jag känner inte igen mig själv. Jag är inte mig själv just nu. 

Jag har alltid haft otrolig press på mig själv, att jag ska vara överallt, ställa upp, måste lyckas med allt (på mitt sätt) och samtidigt inte visa mig ledsen eller svag. Missförstå mig rätt, jag gör allting jag gör för att jag vill, för att jag tycker det är roligt och det är det som driver mig framåt. 

Jag tycker det är otroligt roligt att skriva till exempel, vilket är varför jag har denna bloggen och jag älskar att jag (förhoppningsvis) kan inspirera andra att köra sitt race. Men inte heller skrivlusten har funnits. Men, jag är påväg åt rätt håll igen. Jag tänker låta det ta tid och jag tänker lyssna på mig. 

Jag, som många andra, scrollar nog väldigt ofta igenom flöden i sociala medier och jämför sig med alla andra "som lyckats". Om det så är med många följare eller framgång, på tävlingsbanorna eller "privat". Jag tror inte någon förstår hur det påverkar oss. 

Jag har därför nästan helt och hållet kopplat bort mig från sociala medier i den bemärkelsen att jag inte postat nästan någonting det senaste, men framförallt inte den senaste månaden. 

Jag har fortsatt att rida, har tränat dressyr varannan vecka för Emily och lite själv däremellan, men också bara ridit ut väldigt kravlöst. Väldigt mycket barbacka, bara för att hitta tillbaka till den lekfulla, lättsamma känslan. 
Och det går bra, Fjonkan är faktiskt finare än någonsin och hon lyssnar bättre, hittar formen bättre och det i sig är så roligt. Hoppningen har jag lagt på hyllan, då jag känner att jag måste hitta samspelet och lydnaden i dressyren först. Något så enkelt och basic som jag inte riktigt "hunnit med". Missförstå mig inte nu, självklart har jag ridit massor av markarbete/dressyr innan också men har inte hittat de rätta knapparna. Egentligen är det ju faktiskt tack vare all brist på motivaton som fått mig att ta tag i detta på riktigt. 

Som jag alltid sagt till mig själv, mina vänner när hemska saker händer. Det kommer något bra ur all skit. Det kan ta månader, år. Men tillslut så tänker vi tillbaka på den tuffa perioden och inser att, hade det inte hänt - hade jag inte blivit den jag är i dag. Jag hade inte haft den erfarenheten och de insikterna om jag inte gått igenom just det jag har gjort. 
Uttrycket "Var alltid snäll, du vet inte vad andra bär på" är viktigare än någonsin i vårt ytliga samhälle.

Så, hoppas att ni inte blir vettskrämda av detta inlägget och uppskattar min ärlighet. Jag tror verkligen på att vara öppen med att man mår dåligt, inte för att jag vill ha en massa "stackars henne" eller att ni ska tycka synd om mig - tvärtom. Jag hoppas och tror att många känner igen sig och att det kanske inspirerar någon att berätta. Inte nödvändligtvis i en blogg, men för någon. Det är värt det.