Sakteliga påväg tillbaks
Fredagstankar, i vanlig ordning.
Jag har varenda dag de senaste veckorna kännt att nu måste jag sätta mig och skriva blogg igen. Så öppnar jag webbläsaren och ingenting händer. All inspiration som jag hade till att skriva försvinner, igen .
Men nej, nu tänker jag skriva ändå. För jag vill skriva.
Det händer egentligen inte så mycket, så jag tänker att det är ingen som vill läsa om hur jag åkte till stallet, red och åkte hem igen. Vilket jag kan förstå, jag skulle inte heller tycka att det var intressant.
Vad vill jag läsa om i en blogg? Något som inspirerar. Vad det än kan tänkas vara, något som är annorlunda, om någon som går sin egen väg, någon som bygger upp något från grunden, olika projekt. The sky is the limit.
Inspiration. Är det någon som har sett på dokumentären Harry and Snowman? W.O.W. Vilken inspiration. Nu tänker jag inte att jag och Fjonkan kommer att bli såååååååå grymma, hehehe.... men, tänk så många hästar som går till spillo utan att ens ha fått leva? Utan att ens fått chansen att få en egen människa, person. Det gör mig ledsen. Hade jag haft liiiiite mer pengar så hade jag öppnat stall för alla hästar som ingen vill ha, som inte är "tillräckligt bra".
Men för nu, är Fjonkan fokus.
Jag vet att jag har sagt, och säkerligen skrivit ca 100 ggr att Fjonkan är finare än någonsin nu. Men det är hon verkligen. Dressyrpassen vi haft har verkligen gjort nytta. Hoppade lite kryss häromdagen och hon kändes som sig själv igen.
Vurpan vi gjorde tog nog hårdare på oss än vad jag fattat. När jag tänker på det lite mer, känns det som att det var där någonstans som motivationen liksom försvann, eller iallafall började försvinna.
Det känns som att den sakteliga kommer tillbaka. Ska försöka få till en hoppträning inom kort och kanske kan komma ut på någon liten tävling i höst. Börjar känna mig taggad för det igen. Så, i vanlig ordning - vi kämpar på!