Två steg fram, ett steg bak.

Idag kom jag till stallet med tanken att träna lite på banan och sedan avsluta med ett galoppass. 
Fjonkan har vilat i två dagar eftersom jag haft galet mycket. 
I vanlig ordning kollar jag igenom benen först och ser att ena frambenet är ordentligt svullet. Alltså inte gräsgallor utan svullet, med förstärkt puls och lite varm. 
Jag undersöker och hittar tillslut ett litet jäkla skitsår. i karleden under sporren men ovanför bootskanten.
OBS - ironin att jag nyss bytt från karledsskydd till boots för att hon inte ska få skav.....
Ett litet sår som varar och hon är märkbart störd av det. Det såg ut som ett sticksår? Men hur i hela friden har hon lyckats med det? Hon går ensam i en stooooooooor, alltså riktigt stor hage, har boots på sig och är inte direkt hästen som busar. Kan hon verkligen ha lyckats sticka sig på en björnbärsbuske?
Jag tvättade såret och benet med såpvatten, lade på ett litet lager penicillinsalva på såret och kyllera/kylgel på benet. 
Hon är inte halt, men tydligt att hon är "obekväm". Vi ska avvakta ett par dagar, så får vi se. Vi är ju så nära "målet" att vara skadefri ett år.

Uppgivenheten igen. Varför kan vi aldrig bara få vara? Få slappna av och ha roligt? Ibland vill jag bara sätta mig ner och sura, ibladn gråta ibland bara ojja mig över hur jobbigt allting är. 
Det gör jag givetvis inte, det hjälper ingenting, faktiskt. 
Och trots allt finns det ingenting som skulle få mig att ge upp på dendär jäkla hästen. (sagt med kärlek). 

Vill be om ursäkt för sega uppdateringar här, har varit mycket med nytt jobb, barnvaktsjakt, ridning - detdär berömda livspusslet. 

Förresten, vi har nu fått ett positivt förhandsbesked från kommunen - nu väntar vi på att lantmäteriet ska "ta sig ut från kontoret och sätta ut nya gränser" (no offence, men det är mig en gåta hur det kan ta månader) Hursomhelst är vi så galet taggade - vi ska bygga vårt eget hus, vår egen gård! HUR häftigt?