warning snapchat youtube instagram facebook tune
Friends of Hästlycka

En hyllning till hästfolket

Linn Wässman

En hyllning till hästfolket

Världens bästa människor?

Jag har ofta sett oss hästmänniskor och andra medtävlande ryttare som ganska egoistiska och egocentriska personer. Allt kretsar kring oss själva, våra hästar och vårt team. Med tanke på att idrotten vi utövar är individuell så är det heller inte särskilt konstigt att många blir formade till individualister. Vi har inte blivit fostrade att tänka på så många andra än oss själva och våra behov, till skillnad från lagidrotter där det kommer mer naturligt att man är och presterar tillsammans i en grupp. Ingen som är väl insatt inom sporten kan nog heller sticka under stolen med att det förekommer en hel del avundsjuka, missunnsamhet, skvaller och till och med skadeglädje inom ridsporten. Vilket inte är så konstigt med tanke på konkurrensen, de ekonomiska insatserna och känslomässiga engagemang som idrotten för med sig. Alla har vi nog någon gång drabbats av sportens baksidor och hur det kan ha påverkat individers beteenden, så även jag själv. Detta har såklart färgat min syn på hästfolk och givit näring till groende fördomar. 

Men under årets tävlingssäsong måste jag gladeligen erkänna att jag fått omvärdera min generella syn på medryttare och konkurrenter. Hästfolk är ju i mångt och mycket fantastiska, och inte minst hjälpsamma. 

Många gånger under det korta tävlingsåret som varit så har jag varit iväg själv med hästar på tävling. Det har även funnits tillfällen när det varit körigt mellan starter eller svåra situationer som uppstått, trots att jag haft medhjälpare. Men när jag tänker tillbaka så kan jag nog inte minnas att ett enda av dessa tillfällen har skett utan att någon kommit fram för att erbjuda sin hjälp. 

Landslagsryttare har skickat iväg en skötare för att hålla en häst som är orolig. Någons mamma hjälper till att stänga en grind på lastbilen. Snälla personer hjälper till att fixa med hindren på framhoppningen. Elitryttare går fram och smackar bakom hästen som just då fått för sig att krångla vid lastningen. Någons pojkvän kommer till undsättning, utan minsta tvekan, när en häst fastnat i lastbilen. Jag har sett hästar som tappats, ryttare som ramlat av, lösa hästar i panik. Vad händer då? Jo, hästfolket sluter upp! Släpper allt man har för händerna och agerar med det man kan. Vi hjälps åt och vi bangar inte för att det kan bli jobbigt. Hästfolk räds sällan en svårighet och än mindre viker vi ner oss. När det verkligen behövs ställer vi upp för varandra, för vi alla vet att nästa gång kanske det är jag som behöver hjälp. Det är så otroligt mycket som kan hända både oss själva och djuren inom vår sport och det här bevisar att vi respekterar och bryr oss om varandra, och våra djur såklart. 

Det må hända att det sitter någon lite småbitter, avundsjuk person på läktaren då och då som hoppas att jag ska riva. Men jag vet att om något akut skulle hända då kommer den där personen, snabbare än en blinkning ner från läktaren, till undsättning för att hjälpa till med problemet som uppstått. Det ger en enorm trygghet och tillit, och är för mig helt ovärderligt. Då blir genast det där andra problemet väldigt litet, nästan obefintligt faktiskt. 

Hästfolk kanske är världens bästa folk ändå? Även solen har ju sina fläckar. 

Fortsätt ta hand om varandra där ute!

/Linn

 

Kommentarer

Vill du blogga på Hästlycka?

Har du en talang för skrift, bild eller video? Älskar du hästar och ridning? Då kanske du är nästa bloggare på Hästlycka!