warning snapchat youtube instagram facebook tune
Friends of Hästlycka

Den sviktande självkänslan

Malin Segercrantz

Den sviktande självkänslan

Ner som en pannkaka - upp som en sol...

...ja så kändes faktiskt mina senaste erfarenheter på tävlingsbanan!

Sommaren har ju varit här och passerat. Gräsmagen har bytts ut till muskler och vi har börjat träna igen. Queen är ju dräktig så henne rider jag inte på. Inte för att man inte kan rida på dräktiga hästar, mer att jag läst att de gärna inte ska stressa upp sig och att jag känner att hon och jag inte var vår bästa duo den senaste tiden. Vi tar helt enkelt paus och jag jobbar på min tömkörningskarriär med henne. Mer om det en annan gång.

Janne är igång och vi har varit hos hopptränaren flera gånger efter sommaren. Han är hård och säger till mig på skarpen när jag inte tränar ordentligt. Han ställer frågor som: "-Varför har du inte tränat?" 
En helt och håller rak och berättigad fråga. Men när jag står där och ska besvara den så känner jag mig som en liten tjej, som stulit godis i butiken trots att jag vet att jag inte får.
För vad svarar man? "-Jo, jag har inte tränat för att jag är lat och tycker det är ganska najs att sitta i solen med ett glas champagne och äta grottlagrad gruyere."

Alltså, det går ju att svara så och det är ett helt och hållet sanningsenligt svar, men det passar sig inte så väl. Jag uppskattar dock att han är ärlig. Jag är så innerligt trött på tränare som säger att jag är duktig, bara för att det ska skapa en postiv känsla. Okej om jag varit duktig, men ibland är jag faktiskt inte det! Det finns inte heller något värre än att avsluta en träning och under den lilla uppsammlingen som oftast är efteråt, få superlativen kastade över sig och knappt en enda förbättringspunkt att ta med sig hem.
På senaste träningen så var budskapet att jag gör mycket bra, men jag får inte slarva i en anridnig och t.ex. bli förvånad över att ett hinder kommer så fort ur en sväng. Jag är tillräckligt rutinerad för att klara av att rida an korrekt på varje hinder, framförallt med en rutinerad häst som Janne. Anledningen till att jag komer knasigt ibland är helt enkelt att jag inte anstränger mig. Varför? Jo, det är ju en fråga jag har lite svårt att besvara. Men något jag i allra högsta grad vill utveckla mig inom och motverka! 
Jag blir helt klart mer motiverad av att öva på detta än att rida en likadan träning men med avslutande orden att allt var toppen...

Känns som jag kom ur topic lite men, well well...


Jag har alltså tävlat två gånger. Första gången för ett par veckor sedan i Sundbyholm. 1.20 var klassen och solen sken på himlen så fint. Lite nytt upplägg på Sundbyholm, med ny Corona-säkrad parkering och passerband likt vi skulle gå på festival. Vi fick lysgröna armband. Janne var taggad och uppblåst, visade upp sig hela vägen till veterinärbesiktningen och var exemplarisk på framridningen. Harmonisk, lydig och följsam. Därefter följde ju själva tävlingsmomentet. Det var där vi skönk som en sten och allt blev pannkaka. Hinder nummer ett var han lite stark på, tvåan - rivning. Tre, fyra, fem - bra. Sexan - rivning. Sjuan - rivning. Åttan - hoppar av fel och blir platt, jag tappar balansen och rytmen. Nu är det alltså fyra hinder kvar och jag känner bara att vi rent ut sagt suger. Väljer att avbryta med ett visst mått av skam inombords. För HEY! Vi ska klara av att rida runt en 1.20 felfritt. Om jag satsar för pris, då är en rivning okej, men detta? H-E-R-R-E-G-U-D!

Åkte hem och tränade vidare. Nästa tävling om exakt en vecka. Jobbade på en snärtigare galopp. Ändrade hela veckans upplägg, då det upplägget jag precis kört på uppenbarligen var svindåligt.

En vecka gick och jag var anmäld till en 1.30. Minst sagt nervös när jag för en vecka sedan inte klarade av nivån under. Rider in på banan, högst fokuserad. Ettan, tvåan, trean - bra. Fyran - kombination - lite missförstånd men ingen rivning. Dock blev han väl lång och osamlad till femman som var en stor trippel. Ett stop på den och jag fick samla oss båda en aning. Därefter red jag helt jävla FANTASTISKT! Janne hoppade exakt lika bra. Red ut från banan som en vinnare och klappade om honom så himla mycket att folk måste undrat om jag missade att jag både fått fyra fel för vägring och ett fel för tid?! Ovidkommande för mig.

Det var SÅ skön revansch för mig, Janne och min självkänsla!

Läste Linns senaste inlägg om att stega korrekt på tävling. Jag borde nog läst det innan jag tävlade... eheh

Kommentarer

Vill du blogga på Hästlycka?

Har du en talang för skrift, bild eller video? Älskar du hästar och ridning? Då kanske du är nästa bloggare på Hästlycka!