Varför hippologen?

Enda sedan jag var liten har jag alltid haft en dröm om att bli veterinär. När jag var barn ville jag bli det eftersom att jag alltid älskat djur, och när jag sedan blev äldre kände jag att veterinär var ett bra yrke eftersom att det både gav möjlighet att jobba med djur och att tjäna pengar. Men framför allt så tyckte jag att det "lät" väldigt bra att vara veterinär. Alla vet att det krävs bra betyg för att komma in på veterinärutbildningen och att det är ett svårt yrke. Jag har alltid haft väldigt lätt för mig i skolan, fått bra betyg och alltid varit ganska duktig just där. Så därför kände jag att jag ville ha ett bra, välrespekterat yrke som också lät bra. Jag ville att folk skulle veta att jag var duktig. Nu i efterhand låter det så himla töntigt men det var så jag resonerade då, och jag är övertygad om att jag inte är ensam om det. 

Jag tänkte att veterinär var min bästa chans att få jobba med hästar, och nu när jag tänker efter så ägnade jag nog inte så många tankar åt andra hästjobb. Varför vet jag inte riktigt, men kanske för att ett jobb inom hästvärlden ansågs som väldigt slitigt, mindre betalt och kanske till och med lite oseriöst. Jag var inte påläst, och kände inget behov av att bli det när jag var så säker på min sak, jag skulle bli veterinär. 

Denna tanke hade jag enda tills tvåan i gymnasiet. Plötsligt började proven bli svåra, och jag var tvungen att verkligen anstränga mig på riktigt för att få bra betyg. Jag hade alltid tyckt att skolan varit rätt rolig men plötsligt tappade jag all motivation och ork. Plötsligt sporrade inte tanken på veterinäryrket lika mycket. I samma veva så började jag rida mer, med en snabbare utveckling, vilket gjorde att hästarna blev ÄNNU roligare och tog ÄNNU mer tid från skolan. Dessutom var jag och en kompis på Strömsholm över en helg, på en förberedande hästskötarexamen-kurs. Det var mest för att det var en kul grej, inte för att vi hade några planer att avlägga en examen just då, men för mig blev den helgen nästan lite "lifechanging". Hon som höll i kursen var nämligen utbildad hippolog och hon berättade ganska mycket om programmet och vad hon gjort efter, vilket fick mig att bli mer och mer intresserad. 

Jag hade hört talas om hippologen förut, av gamla ridlärare som gått den, på sociala medier osv. Men det var inte förrän där och då som det faktiskt slog mig att jag kanske skulle söka själv. När vi kom hem så började jag diskutera med mig själv, mina föräldrar, med kompisar osv. Det här bekräftelsebehovet som jag nämnde tidigare satt kvar och jag ville i princip veta om de ansåg mig som "mindre duktig" för att jag valde att inte bli veterinär. Jag kände nästan som att jag svek mina föräldrar om jag valde en utbildning med ett lite lägre intagningspoäng än de absoluta toppbetygen. Varför vet jag inte, mina föräldrar har aldrig blivit besvikna om jag inte kommit hem med det högsta betyget eller pushat mig mer än på ett bra sätt. Ändå var jag rädd att de inte skulle vara stolta över mig bara för att jag inte valde det "bästa" enligt samhället. Jag hade prestationsångest över min framtid, på grund av att jag var rädd för att andra inte skulle tycka att jag var tillräckligt duktig som jag inte valde den allra "svåraste" linjen.

Ju mer jag tänkte på det så kom jag i alla fall fram till att det var hästar jag ville jobba med, och framför allt ville jag jobba med friska hästar. När jag började trean i gymnasiet hade jag bestämt mig för att söka hippologen och plötsligt släppte pressen att jag var tvungen att ha högst betyg i alla ämnen. Jag blev mycket mindre stressad och slutade vara sjuk konstant. Jag mådde helt enkelt mycket bättre, både fysiskt och mentalt. Även om jag fortfarande brydde mig om skolan och betyg så kände jag inte samma tvång att prestera, vilket var en lättnad. 

Under vårterminen när studenten närmade sig hade jag redan en plan om vad jag skulle göra efter. Självklart fanns tankar på om jag inte skulle komma in på hippologen, men de viftade jag snabbt bort och fortsatte vara i stallet och rida så mycket som möjligt. Betygen var inga problem, då jag både hade betyg och ett högskoleprov med god marginal från tidigare antagningspoäng. Istället för att oroa mig för framtiden kunde jag istället njuta av allt det roliga som studenten innebar och av att vara i stallet så mycket som möjligt. 

Antagningsprovs-dagen kom, och det var väldigt nervöst men också roligt. Eftersom att jag sitter här i dag kan jag ju säga att det gick ganska bra, men mer om det och mina förberedelser inför det kan vi ta i ett annat inlägg, om intresset finns?

Jag valde hippologprogrammet för att jag älskar hästar. Det ger mig en möjlighet att jobba med hästar på heltid, men inte nödvändigtvis i ett stall. Eftersom att det är en universitetsutbildning så får vi med oss mer teori än vad man får i praktiska utbildningar, vilket öppnar dörrar för att lättare få jobb utanför stallet, till exempel på ett kontor. Jag sökte hippologprogrammet eftersom att jag vill ha möjlighet att jobba med hästar, men även ha möjlighet att söka ett annat icke-hästjobb om jag känner att det är vad jag vill. 

Jag får ofta frågan om vad en hippolog verkligen är, och jag är inte säker på om jag själv vet vad svaret på den frågan är. Hippologi defineras som "Läran om hästar och samspelet mellan häst och människa". Och en hippolog skulle jag säga är en person som är utbildad inom just detta, och jobbar med i princip vad som helst inom hästvärlden, som är betydligt bredare än man tror. 

Hittills ångrar jag inte mitt val och varje gång jag läser om hippologer som gör stora saker för hästsverige, eller jobbar med något riktigt häftigt så blir jag mer och mer nöjd med utbildningen. Nu vill jag inte uppmana någon att lägga ned skolan och bli hippolog för att det inte kräver de absolut högsta betygen. Men jag uppmanar er till att tänka efter, vad vill du bli när du blir stor? Och är det av rätt anledning? Vill man något så kan man nå dit, bara man jobbar hårt. Hippologen är ingen lätt linje. Men för mig är den lättare än många andra utbildningar skulle vara, och den främsta anledningen till det är för att jag verkligen brinner för det jag pluggar. Jag älskar att nörda ner mig i hästens foderstat, anatomi, i hur en framdelsvändning utförs korrekt, i undervisningsmetodik, i vetenskapliga artiklar om ny hästforskning, osv. Och känner man inte så, så blir det en svår utbildning, precis som vilken annan utbildning som helst. 

Jag är stolt över mig själv för att jag har vågat följa mina drömmar. Och jag vet att hästvärldens kan vara slitig, mindre betalande och på många håll oseriös. Men jag känner att det är värt att slita för att få älska sitt jobb och aldrig behöva ha söndags ångest, och hoppas att min utbildning kommer att hjälpa mig på vägen. 

Jag förstår att inte alla vill jobba med hästar, men om du är det minsta lilla sugen så tycker jag att du ska gå in på SLUs hemsida och kolla in programmet (https://www.slu.se/hippolog )  Ansökan har öppnat nu så passa på att sök, du kommer inte att ångra dig! Slutligen vill jag bara ge cred till alla veterinärer och alla andra människor som jobbar mot era drömmar där ute. Ni är så coola!

Jag och en av hippologtreorna, som hade sin praktik nere på Flyinge i höstas.