Utseendefixering och märkeshets
Hur ska vi göra för att vända den ytliga trenden inom ridsporten?
När började fokuset flyttas från glädjen och samspelet tillsammans med hästen till den senaste, mest slimmade kavajen med det bästa glittret? När blev förlängda ögonfransar, en snygg make-up och det där nya armbandet lika viktigt som en prestation eller ett resultat?
Jag vet att problematiken med utseendefixering och märkeshets inte är unik för ridsporten, utan genomsyrar dagens samhälle i stort. Dock så känns det som att unga utövare inom vår idrott drabbas extra hårt av detta. Inte bara unga förresten. Hetsen över att inneha exklusiv utrustning och ett vackert yttre märks även uppåt i åldrarna.
Ridsporten är ju som redan tidigare påpekat av många en “materialsport”. Även om det på många sätt är en kostsam idrott att utöva så behöver vi kanske inte falla in i stereotypa mönster och ytlighetens fallgropar. Är det inte dags att vi försöker visa våra unga utövare att det inte behövs en lastbil för flera miljoner för att rida SM? Eller att alla platsar i träningsgruppen oavsett vilken hjälm du har? I grund och botten är vi ju alla idrottare på olika nivåer som delar ett intresse, nämligen våra fantastiska hästar. Är det då inte dags att vi fokuserar mer på oss själva, vår sport och våra djur än att försöka se vardagen som en enda stor modeshow?
Forskning tyder på att psykisk ohälsa inom ridsporten är vanligt, både bland tjejer och killar, men av olika anledningar. Utseendefixering och märkeshets är några av flera faktorer som påverkar den psykiska hälsan negativt och verkar vara mest vanligt bland tjejer.
Det här debattinlägget börjar få några år på nacken, men är fortfarande aktuellt. Det berör områden jag diskuterat samt andra faktorer som påverkar tjejer inom ridsportens psykiska hälsa. Läs det gärna. Som vanligt är alla välkomna att dela med sig av tankar och idéer.
https://www.svt.se/opinion/article2349280.svt
På återseende!
/Linn
