Nervöspirret
Det där smset som man väntar på...
OMG!
Jag släppte allt och blev alldeles varm inombords. Min lilla prinsessa har precis genomgått första steget till att bli mamma! Herregud.
Tydligen så går hästavel ut på att vara nervös inför semineringen, sedan nervös i väntan på att få besked om de är dräktiga. Efter det ska jag vara nervös fram till 90 dagars kollen och slutligen ska jag vara nervös i nästan ett helt år tills dess att fölis kommer ut! Tror även det är rimligt att vara nervös fram till att jag får se om den går att rida på... Det är ett himla sjå med att vara nervös kan jag känna! Men allt med hästar är ju lite ologiskt. Det kostar massa pengar och inbringar inte på långa vägar motsvarande utläggen. Varje dag så gör man dessutom samma sak: ger mat som de äter upp och bajsar ut. Har man tur måste man fylla vattenhinkarna i hagen flera gånger per dag för att de har ut de dessutom....
Nåväl, jag åkte till Lövsta och hämtade hem min prinsessa. Den blonda tjejen i Lövstavästen kom och lämnade över henne till mig, lite som när du hämtar barn på förskolan. Berättade att hon skött sig, ätit bra och varit snäll. Hon hade fått gå på gräs tills stona med föl kom och Queen då passade på att dra igång alla andra hästar i hagarna med hennes typiska galoppera runt-runt-runt... Då skämdes jag lite och bad om ursäkt.
Nu håller vi tummarna för nästa koll!
