Veckans hopp
Resan är målet...
...har jag aldrig sagt till mig själv.
Jag är inte den personen som går ut och springer för att det är trevligt, städar för att hålla efter eller trimmar på banan för att det är så rogivande. Jag tränar för att kunna tävla (eller vad jag nu bestämt mig för att jag ska göra). Nu är det inga tävlingar så inspirationen är i nivå med botten.
Har, trots det, hängt kvar i min veckoträning när vi åker till Hopptränaren och hoppar på hans stora fina fibersandbana. Ska väl villigt erkänna att jag inte riktigt varit sugen varje gång, men väl där och under passet så njuter jag så mycket av tillvaron att jag återigen förstår varför jag håller på med hästarna. De tar ju onekligen mycket tid och kostar mycket pengar. Med ett heltidsjobb utöver det så blir det ibland en väldigt oklar känsla inombords kring prioriteringarna av dygnets vakna timmar. Eller de timmar jag borde sova men inte hinner.
Vi har hoppat lite mer teknikövningar de senaste veckorna och varit på den lilla banan. Denna vecka var det dags för banhoppning under tävlingsliknande förhållanden, på den stora banan. Vi fick till och med lägga in en klassisk framhoppning. Som det var ovant! Jag blev alldeles stressad, kände att jag hade dålig struktur och svårt att fokusera.
Väl inne på banan hängde känslan kvar och galoppen var orytmisk, satt inte riktigt ihop och Janne taxerade lite väl mycket "i onödan". Hindren kändes dessutom vääääldigt höga!
Som tur är fick vi rida om banan flera gånger, vilket såklart gjorde känslan bättre till slut. Men det märks verkligen att det är färskvara med tävlingsnerver och banhoppning! Om jag fick mersmak? Att jag fick! Vill bara lämna denna märkliga vår bakom mig och få återgå till något som kan liknas mer vid det normala. Om det någonsin blir normalt igen.
