Veckans hopp

Veckans bästa dag - onsdag! 
Solen skiner och värmen har kommit. Alla ploppar upp som betydligt mindre versioner av sig själva. Såvida inte alla genomgått en enorm diet under vintern så tror jag att det mesta hänger på att vi inte längre måste gå i enorma lager dunkläder. Det är bar hud och stora leenden. Jag blir glad, glad av att se hur alla lever ut på den här tiden av året. Inte ens Covid-19 kan stoppa oss! 

Hopptränarn har byggt upp hinder i långa serier som ska genomföras. Det är så många hinder att jag inte längre kan räkna dem. Men som alltid presenterar han övningen självsäkert och övertygande, så till och med jag tror att jag kommer överleva. Hindren börjar dessutom på låg höjd, vilket känns väldigt bra.

Det är studs. Studs är inte Jannes favorit! Han har långa ben som hellre hoppar högt än snabbt. Börjar den första studsserien i någon slags slovmotion. Han lyckas ta sig över alla utan att riva, men genom känslan av en lång gunghäst (en sån som små barn har) som sträcker på sig så mycket att han faktiskt når över, men i gung. Helt otroligt!
Hans 16-åriga kropp börjar så sakteliga komma igång och benen går allt snabbare desto längre tiden går. Det känns bra! Jag har fint flow, känns harmoniskt och välridet. Hopptränarn noterar detta och ger mig beröm! Han säger att jag rider bra idag!

Med berömet övergår ödmjukheten till överlägsenhet. Jag glömde genast bort att rida med hästen och vara ett med honom. Jag sträckte på ryggen och fokuserade mest på att vara snygg. Lyckades i och för sig rätt bra med just det, men det var inte riktigt vad övningen gick ut på. 
Resultatet blev en hel serie utan stigbyglar, i bakåtlutad stolsits, på lång tygel, utan balans, där Janne travhoppar med frambenen men galopphoppar med bakbenen, i korsgalopp. 

Jag skrattar åt mig själv, klappar om Janne, ber om ursäkt och säger att jag ska skärpa mig. Så gör vi om. Mycket bättre resultat och härlig känsla. Jag kommer ihåg att fokusera resten av träningen och rida med min häst, inte mot.